För ett par månader sedan skickade jag ett mail till min kollega som löd ungefär så här: “Jag vill gärna vara med på Blodomloppet, skriv upp mig på 5 km!” Kände mig oerhört nöjd med mig själv över detta beslut. Så nöjd att jag praktiskt taget gjort min del när det gällde förberedelser, tycktes mitt undermedvetna resonera och förpackade hela grejen någonstans långt back i hjärnbalken.
Och så blev det vips 4 juni. Dags för Blodomloppet, tillsammans med tjugo laddade kollegor.
Tillbringade större delen av dagen med att gnälla för alla kollegor som inte hann smita undan om hur jag inte sprungit sedan årsskiftet och förmodligen kommer krypa i mål.
Men lustigt nog överlevde jag. Trots allt. Jag mixade herr och fru Carter i en playlist och sa till mig själv att jag kan springa hur sakta som helst, bara jag inte slutar springa. Så det gjorde jag. Nästan hela vägen, förutom ett par minuter under sista kilometern då jag desperat försöka väcka liv i mina fötter. Efter tre kilometer domnade dem nämligen bort. Vet inte om ni har försökt springa utan att känna era fötter någon gång, men det är ganska obehagligt. Och mina värkande hälsenor ska vi inte ens prata om.
Trodde sedan att jag sprungit på 41 minuter, men det visade sig vara dryg 37. Under 40 minuter, med barfotaskor och framfotsteknik (till viss del på asfalt), utan att få problem med knäna och utan att ha sprungit längre än till tunnelbanan på mornarna på fem månader. Är med andra ord rätt nöjd över mitt allra första lopp och redan sugen på att anmäla mig till fler.
Kanske till och med, ni vet, träna inför dem också.
